”Har man lantrasdjur ska man söka stöd” – ersättningen hjälper att trygga finska lantrasgetens framtid
17.02.2026 14:19BirkalandFrån praktikant till gårdsägare, Annika Kiikala föder upp hundratals finska lantrasgetter i Sastamala. Ersättningen för uppfödning av lantraser möjliggör ett långsiktigt arbete för att bevara den sällsynta rasen.
När Annika Kiikala, 24, kom till Peevo gård i Keikyä för första gången, som praktikant år 2019, anade hon inte att hon bara några år senare skulle vara gårdens ägare.
”Jag kom hit på praktik från yrkesskolan och blev kvar som fast anställd efter examen. När jag märkte att gården var till salu väcktes tanken: tänk om jag skulle köpa den”, berättar Kiikala.
I dag finns det totalt 400 finska lantrasgetter på Peevo gård, varav cirka 300 är mjölkande getter. Getmjölken levereras till Juustoportti och dessutom finns ett eget gårdsmejeri.
Den finska lantrasgeten är en lantras som få känner till
Lantrasgeten är en marginell ras, och Kiikala kände knappt till den innan praktiken.
”Man undervisar inte särskilt mycket om arten i skolorna. Det finns överlag väldigt lite information att tillgå, men jag lärde mig ändå mycket redan under praktiken.
Det som intresserar Kiikala med lantrasgeten är både dess särskilda egenskaper och arbetet med at bevara rasen.
”Finngeten har den speciella egenskapen att den kan börja mjölka även om den inte har killat. Tack vare den långa laktationsperioden kan den dessutom mjölkas, efter en enda killning, i upp till 3–5 år.”
Att ansöka om stöd kräver noggrannhet, men lönar sig
Ersättningen för uppfödning av lantrasdjur blev bekant för Kiikala genom gårdens tidigare ägare. Den första ansökningen var ändå inte helt enkel.
”I samband med ansökan måste man göra noggranna avelsplaner. Jag bad om råd av den tidigare ägaren och en rådgivare, och då kändes det relativt enkelt. Oklarheter uppstod däremot i situationer där djur skulle ersättas.”
Även om avelsplanen till en början var arbetsdryg ser Kiikala tydliga fördelar.
”Samtidigt går man igenom bockarna, räknar inavelsgrader och får en bra helhetsbild av hela besättningen.”
Kiikala berättar att hon också använder NettiKatras-applikationen i sitt arbete.
”NettiKatras är i sig en bra applikation även för ursprungsrasfrågor som gäller getter, också om den ännu inte kan utnyttjas för produktionsuppföljning fullt ut. För getternas del vore det också bra om man redan vid registreringen kunde ange ifall djuret är hornbärande eller kulligt. Det är viktig information även för en uppfödare av lantraser”, funderar Kiikala.
Gör ersättningsanmälningarna genast
En av utmaningarna med stöden har enligt Kiikala gällt kraven på killning.
”Den finska lantrasgeten lever i genomsnitt omkring tio år och får 3–4 kullar. Vanligtvis föds två killingar per gång. Den nuvarande produktionsrytmen känns ganska stram, eftersom killning sliter på djuret. En intervall på 4–5 år mellan killningarna skulle vara idealiskt.”
På Peevo gård strävar man efter killning vart tredje år, med djurens välbefinnande i fokus.
Enligt Kiikala har man lyckats hålla rovdjursriskerna väl under kontroll.
”Hos oss är djuren inte ute på bete nattetid, utan getterna kommer själva in i ladugården för att sova. Vi har också rovdjursstängsel som vi fått via viltcentralen, och de har varit till hjälp.”
Under stödperioden har man ändå varit tvungen att ersätta ett par tiotal djur av andra orsaker. Kiikala råder att man stryker djur ur avtalen och gör ersättningsanmälningar på en gång, så att inget glöms bort.
Stödet har betydelse
Kiikala anser att lantrasstödet är ekonomiskt betydelsefullt, även om inte det allena avgör gårdens lönsamhet.
”Jämfört med djurbidragen är det mindre, men det har betydelse. En uppfödare av ren finsk lantrasget kan ju få både djurbidrag och lantrasstöd”, påpekar hon.
Avslutningsvis uppmuntrar Kiikala sina kollegor.
”Har man ursprungskreatur ska man absolut söka stöd. Överlag vill jag uppmuntra till att hålla ursprungsrasdjur – det är viktigt att de bevaras.
