För få obduktioner av kadaver kan göras och dödsorsaken hos nötkreatur utreds onödigt sällan – därför ersätts patologiska tjänster nu med en undersökning direkt på gården med hjälp av smarttelefon

24.02.2026 15:36Ahvenanmaa, Egentliga Tavastland, Hela Finland, Kajanaland, Keski-Pohjanmaa, Lappland, Mellersta Finland, Norra Karelen, Norra Österbotten, Norra Savolax, Nyland, Satakunta, Södra Österbotten, Södra Savolax, Sydöstra Finland, Uncategorized, Valtakunnallinen

Alla kan inte räddas. Men genom att obducera ett kan man kanske rädda de andra.

Tanken är inte bara ädel, utan också bärande i ett banbrytande projekt som leds av veterinärmedicinska fakulteten vid Helsingfors universitet och där man utvecklar en ny servicemodell för distanspatologi för djursjukdomsdiagnostik för gårdar med nötkreatur. Sammanfattat är tanken att veterinären ska göra en obduktion av kadavret direkt på gården och patologen ska fastställa diagnosen på distans utifrån fynden och de fortsatta proverna. I praktiken ersätter alltså obduktionen som sker på gården, distansförbindelsen med smarttelefon och de tillhörande nödvändiga precisionsprov som skickas som postpaket, förflyttningen av ett kadaver på flera hundra kilogram och alla de utmaningar som kommer med det – och det finns ju många sådana.

Det är viktigt att utreda dödsorsakerna, men det finns många utmaningar

Den centrala utmaningen är geografisk: avstånden i Finland är som bekant långa. Obduktioner av nötkreatur erbjuds för närvarande på fyra orter, tillgången till patologitjänster för produktionsdjur är med andra ord mycket begränsad och avstånden från gårdarna är långa. I det hektiska lantbruket är det tidskrävande och dyrt att ordna och genomföra transport av stora djur.

– Om du tänker transportera ett nötkreatur på 500–600 kilo är det verkligen ett stort projekt, säger veterinärmedicine doktor Heli Nordgren vid veterinärmedicinska fakulteten.

Detta skapar i sin tur en flaskhals, där döda djur inte undersöks och dödsorsakerna inte kan utredas. Åtminstone inte i så stor utsträckning och så pass ofta som det skulle behövas och nödvändigt ur både individens och samhällets synvinkel. Om det inte går att få upp tillräckligt många djur på patologens bord och utreda dödsorsakerna, försvåras också förståelsen för den rådande sjukdomssituationen.

– Med åttio nötkreatur kan man säga vad var och en av dem dog av, men man får inte en exakt bild av var en finländsk ko dör och vad man måste sträva efter att påverka för att den produktiva livslängden ska öka, säger professor Antti Sukura med hänvisning till antalet nötkreatur som årligen obduceras inom veterinärmedicinen. Om Livsmedelsverkets obduktioner räknas med är vi uppe vid 200–300 obduktioner.

Dessutom stöder ett fungerande kommunalveterinärsystem hälsoövervakningen av nötkreatur, men projektet har fortfarande en viktig dimension, särskilt ur ett beredskap- och hälsosäkerhetsperspektiv.

– Att hålla sig fri från sjukdomar, som nu är fallet för många djursjukdomar, bygger på kontinuerlig uppföljning. Om något kommer emot kan vi genast ta itu med det, berättar Nordgren.

För närvarande görs uppföljningen i Finland mycket bra för Livsmedelsverkets del, men den fokuserar på slakterier dit friska djur kommer. Dessutom följs även levande djur upp på ett heltäckande sätt genom provtagning.

– Vi har en blind fläck då vi inte utreder dödsfall som inträffar på gårdarna. Genom att utöka denna typ av undersökningar och provtagningar förbättrar man Finlands beredskap att svara på en eventuell framtida smittsam sjukdom, berättar Heli Nordgren och veterinärmedicine licentiat Minttu Huttunen, som för närvarande avlägger specialveterinärexamen i smittsamma sjukdomar och som arbetar inom projektet.

”De döda tjänar de levande” – intresset för slutliga diagnoser har tilltagit

Inom den veterinärmedicinska patologin undersöks orsakerna till sjukdomarna och deras följder, där den yttersta konsekvensen är döden. Både Nordgren och Huttunen har också fått önskemål att ta reda på vad den ”slutgiltiga diagnosen” är. Det är nämligen anmärkningsvärt att detta väldigt ofta skiljer sig från vad som man ”gissat” vara dödsorsaken före obduktionen.

När man inom Makera-projektet, som utredde dödsorsakerna för finländska mjölkkor för fem år sedan, undersökte drygt 300 mjölkkor, skiljde sig producentens uppfattning om dödsorsaken från den ”slutgiltiga diagnosen”, det vill säga från resultatet av obduktionen, i hela 57 procent av fallen (Hagner m.fl., 2023). Med andra ord var uppfattningen om dödsorsaken felaktig i drygt hälften av fallen. Resultatet är särskilt slående när man jämför det med observationen att dödsorsaken kunde fastställas för hela 97 procent av de kor som undersöktes i projektet – i praktiken alltså i nästan alla fall.

Mot bakgrund av resultaten uppstår det i nuläget en konflikt när så få obduktioner kan göras. Orsaken till detta är i hög grad att det är så svårt och mödosamt att föra ett dött djur till undersökning. Därför strävar man efter att göra saker annorlunda och åtgärda glappet genom att direkt ersätta patologiska tjänster och specialkompetens med hjälp av digitala verktyg. I skrivande stund har man inom EtäPatoNa-projektet genomfört fem obduktioner – tre testobduktioner på distans och två egentliga obduktioner – med god framgång.

– Det kan bli tungt för producenten när han/hon måste hålla i telefonen, men för oss är det jättebra, skrattar Huttunen.

Att utreda av dödsorsaken eller orsaken till symtomen som lett till avlivningen hjälper också producenten att förstå varför deras djur dog. Genom att utreda orsakerna bakom dödsfallet kan man däremot påverka förhållandena på gården, till exempel utfodringen eller skötseln av djuren. Effektiva åtgärder som grundar sig på en snabb och korrekt diagnos kan vidtas i god tid för andra sjuka djur, vilket förkortar sjukdomstiden och den totala dödligheten i besättningen minskar, djurens välbefinnande förbättras och producentens förluster minskar. Att utreda en dödsorsak har är därför av betydelse som sträcker sig bortom individen.

– Man vill hitta en orsak till symtomen och därigenom den effektivaste behandlingen för den levande flocken, säger Nordgren.

– Man kan säga att de döda djuren inom nötkreaturspatalogin tjänar de levande, konstaterar Nordgren.

Att få rätt behandling förbättrar naturligtvis prognosen för tillfrisknande, men det är också viktigt i kampen mot en mer osynlig fiende. Antibiotikaresistensen är en av vår tids värsta utmaningar, så det är kritiskt att läkemedlen riktas till just det som de verkligen behövs för att förhindra uppkomsten av resistenta bakteriestammar. Således spelar valet av läkemedel en roll både för individen och ur ett bredare hälsosäkerhetsperspektiv.

Obduktionerna utförs smidigt till exempel med en mobil – möjligheterna med distanspatologi intresserar i stor utsträckning

Det finns cirka 20 veterinärer som utövar patologi professionellt i Finland, vilket är relativt få. Under studietiden får alla veterinärer utbildning i hur man öppnar ett djur, men det saknas träning. Nu erbjuder projektet, med namnet EtäPatoNa, möjlighet att öva på detta och utbildar cirka 20 veterinärer över hela Finland i att utföra obduktioner med en patolog som deltar på distans. Den direkta videoförbindelsen får beröm av Nordgren.

– Det är väldigt bra, eftersom vi genast kan ge råd om den som utför obduktionen stöter på något överraskande som avviker från det normala, säger Nordgren.

Genom videoförbindelsen ser patologen också direkt förändringarna och bedömningen av dem är inte på praktikantens ansvar. En mobiltelefon duger för detta. Dessutom gör videoförbindelsen det möjligt att vid behov granska ett visst ställe på nytt eller undersöka ytterligare och minska utmaningarna i anslutning till tolkningen av fotografier. Det är en stor fördel och skiljer sig till exempel från den modell som används i Kanada där man skickar bilder.

Pilotprojektet väcker intresse även hos europeiska forskarkretsar. Det gick dock snabbt att rekrytera veterinärer som deltar i projektet och som är utbildade i kadaverobduktioner, vilket tyder på att det finns intresse för modellen även upp i nordligaste Lappland och inom det inhemska kliniska området. Nu på hösten har man hållit utbildningar för veterinärer och producenter under slutet av året, där man på ett praktiskt sätt går igenom projektets mål, hur man kan beställa en obduktion till den egna gården och vad obduktionen kräver av producenten. För producenterna är obduktionerna helt avgiftsfria. Avsikten att öppna sammanlagt hundra nötkreatur inom ramen för projektet, varefter modellen finslipas. Du kan läsa mer om webbinarier för producenter på projektets webbplats här (blogs.helsinki.fi).

En välfungerande innovationsgrupp löser primärproduktionens utmaningar i samarbete

Projektet EtäPatoNa är ett riksomfattande EIP-projekt, dvs. ett ”projekt inom det europeiska innovationspartnerskapet”. Centralt för dessa typer av projekt är de två saker som hittas i stödformens namn. För det första strävar man efter att skapa något nytt i projektet där en idé som förbättrar primärproduktionens lönsamhet, hållbarhet eller värdekedjor förädlas till en innovation.

– Man kan säga att man hela detta projekt speglar det som står i centrum för hela projektformen. EIP-projekten behöver precis modiga idéer och nya uppfinningar. Dessa saknas inte i Distanspatologi-projektet! Att frakta slaktkroppar runt om i Finland är inte heller klokt med tanke på miljön, om arbetet kan utföras smartare på annat sätt, säger Kaisa Tolonen, EIP-expert inom landsbygdsutveckling vid NTM-centralen i Tavastland.

Det andra nyckelordet, dvs. partnerskap, tyder på att primärproducenter, rådgivare, forskare och företag i EIP-gruppen arbetar tillsammans. I Distanspatologi-projektets innovationsgruppen ingår köttbönder, MTK, representanter för näringen inom mjölk- och köttsektorn, Honkajoki Oy, veterinärer och experter från Helsingfors universitet. Det finns alltså många perspektiv och sakkunskapen är omfattande.

– Vi har en väldigt bra innovationsgrupp. Vid sina regelbundna möten har man fått ihop ett bra lag där var och en har tagit med sig sin egen specialkompetens och erfarenhet för att utveckla modellen. Till exempel skulle det utan producenternas deltagande vara svårt att se realiteterna i genomförandet av obduktionerna på gården. Likaså har Honkajoki varit en mycket viktig samarbetspartner i planeringen av insamlingen av obducerade kadaver, berömmer Nordgren.

Projektet EtäPatoNa är riksomfattande, dvs. det genomförs inom flera olika NTM-centralers områden. Ett innovationsprojekt kan få stöd på upp till 100 procent, vilket Distanspatologi-projektet har fått. Det visar att projektet också har bedömts som viktigt ur finansiärens synvinkel. Och det är inte så konstigt när man lyssnar på Nordgrens och Huttunens lista över varför de tycker att projektet är viktigt.

– I det här världsläget är det allt som stöder den inhemska husdjursproduktionen och säkerställer försörjningsberedskapen som behöver en skjuts framåt och stöd just nu. Vi ser att detta projekt kan bidra till att förbättra detta, sammanfattar Nordgren.

Nordgren fortsätter med att säga att enskilda producenter när de får hjälp med sin egen gård i krissituationer samt att modellen bidrar till producenternas ekonomi och djurens välbefinnande. Samtidigt säkerställs uppföljningen av sjukdomar i ett bredare perspektiv – så att Finland förblir fritt från sjukdomar.

När man till exempel lägger till kampen mot antibiotikaresistens, är det lätt att förstå varför finansiären också har betraktat projektet som en 100 procent-projekt. Och när man lyssnar på Nordgrens och Huttunens entusiastiska och engagerade presentation om projektets potential blir man övertygad om att EtäPatoNa verkligen är ett förstklassigt projekt när det kommer till betydelse och nytta.

Projektet Distanspatologi som närservice för nötkreatursgårdar har fått EU:s landsbygdsfinansiering via NTM-centralen i Tavastland som ett riksomfattande EIP-projekt.