Lantrasen bevaras inte av sig själv – stödet tryggar det finska lantrasfårets framtid

17.02.2026 14:22Södra Österbotten

När Annika Kujanen gjorde generationsväxling på hemgården år 2009 var riktningen inte genast klar. Föräldrarna hade haft nötkreatur, men Kujanen drogs mer till lantrasfåren.

”Jag tänkte att de är mindre och lättare att ha att göra med. Jag ville prova och köpte då 22 får som grundbesättning. Sedan har de förökat sig”, berättar Kujanen.

I dag finns det cirka 300 får på Kujanens gård i Kauhava.

Det finska lantrasfåret är en finländsk lantras som berättigar till ersättning för uppfödning av lantrasdjur. Kujanen upplever att stödet är viktigt för gårdens verksamhet.

”Även om finnfåret är tåligt och fertiliteten är god, är köttproduktionen mindre än hos andra raser. Därför har stöden betydelse.”

Rådgivare hjälper vid stödansökningar

Första gången kändes stödsystemet enligt Kujanen komplicerat, men hos ProAgrias rådgivare fanns lyckligtvis hjälp att tillgå.

”Där har jag en kontaktperson som är fårmänniska ut i fingerspetsarna och som hjälper mig med stödansökningarna. Jag gör numera ganska lite pappersarbete själv – främst bokföringsärenden, som registreringar.”

De största utmaningarna med stöden har enligt Kujanen gällt upprätthållandet av ursprungsraslistan. När ett djur dör eller måste tas bort ska det strykas ur avtalet och ersättas med ett annat djur som uppfyller villkoren. Dessutom måste avelsplanen och ursprungsraslistan uppdateras. Risken för felräkningar kan också öka.

”Uppgifterna måste alltid stämma exakt, för om det uppstår överraskningar vid en kontroll leder det till sanktioner. Som tur är, har rådgivaren försäkringar som hjälper om något skulle gå fel.”

Kujanen använder också NettiKatras-applikationen som upprätthålls av ProAgria.

”Applikationen medför vissa kostnader, men man går åtminstone inte på minus. Med hjälp av den hålls uppgifter om ursprungsraser, avel och uppföljning samlade på ett och samma ställe.”

“Man är alltid lite spänd på om allt är i skick där”

Ett villkor för ersättningen för uppfödning av lantrasdjur är lamningskravet, som innebär att tackan ska få minst ett lamm under en tvåårsperiod.

Tackorna betäcks vid ungefär ett års ålder, och en frisk tacka kan lamma i sju år, ibland ännu längre.

”Varje fårgård har sin egen rytm. Hos oss lammar tackorna vid årsskiftet i januari–februari och på sommaren. Sommaren är lättare: vädret är bättre och det är inte kallt att komma till världen.”

Sjukdomar är ovanliga, men betesgången utsätter djuren för stora rovdjur.

”Vi har ekologiska får med minst fyra månaders beteskrav, och de ska också få komma ut i rasthagen vintertid. En sommar tog vargen flera får. Då fick vi rovdjursstängsel från viltcentralen, och tack vare dem har fåren hittills klarat sig. Ändå är man alltid lite spänd över om allt är i skick där.”

Kujanen gör själv avanmälningarna i registret, men med ersättningsanmälningarna hjälper rådgivaren till.

”Man kan beställa rådgivning för det här, och jag tycker inte att det är särskilt dyrt att anlita extern hjälp, säger Kujanen.”

Maskiner som stöd för både djurens och lantbrukarens välmående

Utöver djurens välbefinnande är det enligt Kujanen viktigt att också ta hand om sin egen ork. Hon rekommenderar att man använder så mycket maskiner som möjligt på gården och undviker manuellt arbete.

”När lantbrukaren mår bra mår djuren bra. Det är viktigt att man inte sliter ut sig i onödan.”

Kujanen rekommenderar ersättningen för uppfödning av lantrasdjur också till andra.

”På en liten gård med en enda person behövs varje euro. Ta modigt kontakt med rådgivarna. De ger goda råd, och det finns inga frågor man inte kan ställa.”

Kujanen betonar att bevarandet av lantraser inte bara är en fråga om stöd, utan också handlar om värderingar.

”De här raserna är en del av vår historia. Det är viktigt att de bevaras också i framtiden. Efter 16 år känns det som att vi har verksamheten under kontroll. Vi har till och med funderat på om en utvidgning kunde bli aktuell i något skede.”