85 år som jordbrukare – Kauno Pietilä har upplevt de största omvälvningarna inom det finländska jordbruket

Kauno Pietilä föddes 1929 på Pietilä gård i byn Vahterus i Kaland, som numera är en del av Nystad.

– Detta har varit ett torp under Sundholms gård. Min farfar Juho Pietilä kom hit som arrendator 1899 och arrenderade torpet i över tio år tills han köpte det och lite mark av herrgården 1913. År 1926 köpte han ännu mer mark på andra sidan ån.

Torpets äldsta del byggdes 1750 och en tilläggsdel gjordes 1828.

Juho Pietilä hade fyra barn, varav ett var Kauno Pietiläs pappa Anto Pietilä. När Anto Pietilä gifte sig köpte han lite mark av sin egen far. Kauno Pietilä deltog i alla arbeten på gården ända från det att han var liten. När hans pappa gick med i vinterkriget var Pietilä tio år gammal.

– Redan då arbetade jag på gården och var alltid med mamma när hon skulle uträtta ärenden till häst.

När vinterkriget tog slut köpte Anto Pietilä gården av sin far och familjen flyttade till huvudbyggnaden.

– Den sommaren levererade pappa och hans vän el till Vahterus by från Vemo. Och det var bra, för efter fortsättningskriget var hela Finland så rörigt att vi hade fått vänta på el hur länge som helst om man inte hade dragit det då.

När fortsättningskriget började stupade Anto Pietilä genast i början av kriget.

– Då var jag tolv år gammal och äldst av fem barn. Jag förstod på en gång att jag måste ta ansvar för gården. Inget av barnen kunde längre gå i skolan, utan alla behövdes för att arbeta på gården. Det är i alla fall ett privilegium att jag hann lära mig läsa.

Då hade Pietilä gård 26 hektar åker, ett tiotal kor, tre hästar, några svin, får och höns. Pietilä beskriver situationen som traumatisk och kaotisk, men till slut lärde man sig allt arbete den hårda vägen.

– Vi lyckades till och med uppfylla alla överlåtelser som ålagts oss, vilket var en ganska bra prestation. Vid den tiden utfärdades ett förordnande om överlåtelse av livsmedel för gårdarna utifrån deras åkerareal. Vi överlät spannmål, foder och mjölk. Och 1942 kom två statsinspektörer hit och tog hälften av utsädet i allmänt bruk, eftersom det rådde stor matbrist i riket.

Officiellt blev Kauno Pietilä husbonde på sin gård 1957.

Jordbruk i förändring

Jordbruket har revolutionerats helt under Kauno Pietiläs livstid.

– Jag minns ännu från barndomen hur man under farfars tid slog alla säden med lie. Från bjälkarna hängde det 20 liar som slipades klart före slåttertalkot.

När Kauno Pietilä började driva gården sköttes jordbruket med häst.

– Jämfört med idag var det som en film i slowmotion. Bara plöjningen tog två månader med häst.

Sedan fick de en självavläggare, dvs. en skördemaskin för spannmål, som användes innan tröskorna blev vanligare. Den första tröskmaskinen fick de på 1930-talet.

Sin första traktor köpte Pietilä 1952. Det var en Ferguson 20, som gick på fotogen men som krävde bensin för att starta. Det gick åt 26 tunnor fotogen och två bensin per år.

Jordhälsan intresserade redan på 40-talet

Idag satsar man mycket på jordhälsan på gårdarna, men Kauno Pietilä blev intresserad av det redan på 40-talet.

– Jag undersökte mina egna åkrar grundligt genom att själv ta jordprover. Jag skaffade provrör, lakmuspapper och Fehlings reagens från apoteket för att ta reda på pH-värdena på olika skiften. På åkrarna fanns det platser där det knappt växte något, och orsaken var att pH-värdet som värst var 3.

För många växter är det optimala pH-värdet 6–7. När han hade analyserat marken började Pietilä sprida kalk på de sura platserna.

– Det har gått åt minst två miljoner kilo till åkrarna.

År 1947 påbörjade han dessutom en grundlig täckdikning av sina åkrar, vilket har förbättrat jordhälsan avsevärt. Processen var dock lång.

– De första 13 åren gjorde jag risdiken och först på 60-talet började jag göra tegelrörsdiken. Då ansökte jag om lån hos banken. Lånebeloppet var större än priset på en personbil. Banken kallade in mig på ett samtal eftersom de tyckte att det var så absurt att de trodde att jag ljög.

Till slut fick Pietilä dock ett lån för att slutföra täckdikena. Senare har han reparerat dem med plaströr.

En specialitet på Pietiläs åkrar var flyttblocken.

– Under 1950-talet tog vi bort 140 stenar från åkrarna med en kran avsedd för åkerröjning. Av stenarna var över 20 så stora att vi fick bryta dem på åkern och transportera bort dem i mindre bitar. Som tur var hade jag erfarenhet av sprängämnen från armén. En sten kunde ta hela sommaren med den tidens primitiva metoder. Två stenar har jag lämnat kvar.

Till en början var det staten som bestämde vad gårdarna skulle odla. Ända sedan Pietilä själv har fått välja har han avsiktligt odlat växter som inte kräver maskiner som är tyngre än en tröska. På så sätt har markstrukturen inte lidit av maskinernas vikt.

EU förändrade många saker

När Finland gick med i EU 1995 förändrades många saker på gårdarna. Pietilä följde förändringen med intresse och var under en tid också EU-assistent, som gav andra gårdar råd om övergången och hur de fyller i stödansökningar.

– Alla gårdar fick genomgå en rejäl utredning när jordbruket skulle göras om så att det uppfyller EU-villkoren.

Tips för unga jordbrukare

För närvarande är det finländska jordbruket i skriande behov av nya unga jordbrukare. Medelåldern för de finländska jordbrukarna är 55 år och endast 18 procent av jordbrukarna är under 40 år.

Kauno Pietilä uppmuntrar unga jordbrukare att utbilda sig ordentligt.

– Den moderna jordbruksverksamheten är en så komplicerad helhet att den inte går att sköta utan erfarenhet.

Även om Pietilä själv aldrig kom in på lantmannaskolan har han under årtiondenas lopp gått många kurser som har gjort att han har kunnat uppdatera sin kompetens. Redan under krigstiden deltog han i lantmannaföreningens hovslagarkurs och en kurs i potatisodling. Därefter har han bland annat gått kurser av Kansanvalistusseura och Pellervos korrespondensinstitut samt kurser av MTK.

– De bästa minnena av jordbruket är just från kurserna, där man fick slänga käft med andra bönder.

Dessutom ger han rådet att satsa på självförsörjning.

– Före krigen fanns det många små gårdar i Finland, vilket räddade landet från hungersnöd. Krig är dock inte det enda man måste förbereda sig på. Till exempel väderfenomen kan också vända upp och ner på allt på ett ögonblick. Självförsörjning är ett villkor för nationens existens.

Överbelastning är en annan risk som Pietilä råder att ta på allvar.

– Jag vet hur det är. Jordbrukaren har ingen arbetstid och arbetar ofta så länge dagen räcker till. Och när gården blir större ökar också ansvaret.

Framtiden för Pietilä gård

Nu funderar man på framtiden på Pietilä gård. Man har slutat med djur, men gården har 45 hektar åkrar.

– För närvarande är 30 hektar redan utarrenderad. Jag odlar fortfarande 15 hektar, varav största delen är hö. Dessutom finns det lin och vete.